Leder

På den här sidan hittar du de flesta av kroppens leder med tillhörande ledstrukturer och information. Välj led i skroll-listan till vänster eller längst ner på sidan. Eller varför inte testa en sökning?

Sök
Generic filters
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in excerpt


Leder

Ledernas funktion är huvudsakligen att möjliggöra rörelser. För att förklara en leds rörelser pratar man ofta om rörelseplan och -axlar. Det finns tre olika plan samt tre olika axlar. Olika leder utför rörelser i olika plan och axlar.

Rörelseplan

De olika planen kan kallas för rörelseplan, eftersom det är i dessa plan rörelserna sker. Rörelseplanen befinner sig i tre riktningar vinkelrätt mot varandra.

  1. Det sagittala planet är vertikalt och löper framåt-bakåt. Sagittalplanet delar kroppen i en höger och vänster del. Dessa delar behöver inte vara lika stora. Man kan även prata om medianplan, som liknar sagittalplanet men istället delar kroppen i en exakt lika stor höger- och vänsterhalva. I sagittalplanet sker rörelserna flexion och extension.
  2. Frontalplanet är vertikalt och löper sida till sida. Detta plan kallas även för koronalplan eller lateralplan. Frontalplanet delar kroppen i en främre och en bakre del. I detta plan sker rörelserna abduktionadduktionoch lateralflexion.
  3. Horisontalplanet (även kallat transversalplan) löper horisontellt och delar kroppen i en övre och en nedre del. I detta plan sker rotationsrörelser.

Rörelseaxlar

Rörelseaxlar kan man förklara som de linjer vilka rörelser sker runt. Det finns tre axlar som befinner sig vinkelrätt mot varandra.

  1. Sagittala axeln löper framåt-bakåt. Runt denna axel sker rörelserna abduktion, adduktion ochlateralflexion.
  2. Frontala axeln löper sida till sida. Runt denna axel sker rörelserna flexion och extension.
  3. Longitudinella, eller vertikalaaxeln löper vertikalt uppifrån och nedåt. Runt denna axel sker rotationsrörelser.

De anatomiska lederna delas upp i oäkta och äkta leder. Oäkta leder innefattar skelettdelar som är förbundna av stödjevävnad medan äkta leder innebär att det även finns en eller fler ledhålor. Leder av olika typ är ofta sammanbundna och arbetar tillsammans i kroppsdelens rörelser. Kroppens största leder är äkta leder.

Oäkta leder

Oäkta leder delas ofta in i två typer: fibrösa leder och kartilaginösa leder.

Fibrösa leder innefattas av leder där benen förenas av fibrös vävnad. De fibrösa lederna omfattar suturer och syndesmoser.

  • Suturer är smala, icke-rörliga, fibrösa förbindelser mellan benen i neurokraniet.
  • Syndesmoser, i vilka två ben förenas av ligament, är exempelvis lig. flava mellan arcus vetebrae i ryggraden och det interosseösa membranet mellan radius och ulna i underarmen.

Kartilaginösa leder (synkondroser) delas in i primära och sekundära synkondroser.

Primära synkondroser utgörs av hyalint brost omgivet av ett perikondrium av bindväv på dess yta. Dessa leder kan vara tillfälliga (epifyser) och övergå till ben, men de kan också vara permanenta (revbensbrosken).

Sekundära synkondroser, eller symfyser, är starka leder med små rörelser, som utgörs av en tjock skiva fibrokartilago. Perifert är skivan uppbyggd av lameller av fibrös vävnad, som i mitten av skivan övergår i en mjuk massa. Exempel på sekundära synkondroser är lederna mellan blygdbenen (symphysis pubica) och mellan kotkropparna i ryggraden, som bidrar med styrka, stötabsorbering och flexibilitet.

Äkta leder

Äkta leder (synovialleder) innehåller ett antal olika strukturer. De har en ledhåla mellan två ledytor som är beklädda med ledbrosk. Dessa avgränsas från omgivningen av ett synovialmembran. I en äkta led kan rörelseomfånget vara mycket stort, det beror även på vilken led det gäller. Hur leden ser ut bestämmer dess rörelseaxlar.

Ledbrosk

Ledbrosk, cartilago articularis, utgörs i huvudsak av hyalin broskvävnad. Ledbrosket har en yta som är slät, glänsande och blåvit, och har ett tunt lager förkalkat brosk in mot benet.

Tjockleken hos ledbrosk variera mellan olika leder, men är som regel 0,2-6 mm. I de leder där trycket mot brosket är större kommer brosket också vara kraftigare. På grund av detta är ledbrosket tjockare i nedre extremitetens leder än i övre extremitetens leder. Dessutom varierar också broskets tjocklek på olika delar i samma led.

Ledbrosket möjliggör att friktionen blir minimal i lederna, vilket innebär att ledytorna kan glida mot varandra på ett smidigt sätt. Brosket har en stötdämpande funktion, vilket också skyddar den underliggande benvävnaden.

I ledbrosket finns varken blodkärl, nerver eller lymfkärl. Näringstillförseln sker i huvudsak genom diffusion genom ledvätskan.

OpenStax College, 907 Synovial Joints, CC BY 3.0

Ledkapsel

Ledkapseln, capsula articularis, är ett fibröst lager som omger leden. De ytliga fibrerna i ledkapseln löper oftast i benens längsriktning, medan de djupare fiberstråken binder samman de ytliga fibrerna. Ledkapselns fiberriktning, tjocklek och styrka varierar från led till led och en ledkapsel kan delas in i ett inre, cellrikt lager (synovialmembranet) och ett yttre, tjockare fiberrikt lager (den fibrösa kapseln).

Synovialmembranet, membrana synovialis, klär hela ledhålans väggar förutom ledbrosket. Det veck som bildas mellan benet och den fibrösa kapseln kallas plica synoviales. Synovialmembranets inre yta är ofta slät och glänsande men har även områden som är klädda med fina veck (villi synoviales). Dessa veck är viktiga vid bildningen av ledvätska, och medför även att synovialmembranet får en stor inre area.

Synovialmembranet är ibland skilt från den fibrösa kapseln av ett lager fetthaltig bindväv. Denna bildar veck eller kuddar som skjuts in i ledhålan och fyller en viktig funktion att fylla upp det ”döda rummet” mellan ledytorna vid rörelse.

Den fibrösa kapseln, membrana fibrosa, fäster ofta intill ledens broskgräns eller ett visst avstånd från den. En kapsel som fäster nära broskgränsen gör att den är stram och rörligheten i leden begränsad, medan en kapsel som fäster med ett visst avstånd från broskgränsen är slapp och rörligheten i leden stor.

Ledhåla

Ledhålan, cavitas articularis, är mellanrummet mellan de två ledytorna. Den springa som finns mellan ledytorna kallas för ledspringan. I ledhålan finns det ledvätska, vilket är en klar och seg vätska. De största lederna innehåller små mängder ledvätska, men ändå tillräckligt för att täcka ledytorna med en yta som gör dem blanka och glatta. Det är tack vare ledvätskan som lederna kan arbeta nästan helt friktionsfritt. Utan ledvätska skulle ledytorna slitas ut mycket snabbt.

Ledvätskan bildas som nämnt av synovialmembranet. Vätskan utgörs av plasma och har en mycket hög halt av hyaluronsyra. Hyaluronsyran är det som ger ledvätskan sin viskositet, men det är tillsammans med vissa andra proteiner som ledvätskan får sin smörjningsförmåga. Ledvätskan är temperaturberoende och blir stelare vid nedkylning. Ledvätskan blir mer viskös vid långsamma rörelser och mindre viskös vid snabba rörelser. Detta gör att en lagom separation av de glidande ytorna säkras under alla förhållanden.

Klassifikation av äkta leder

Äkta leder kan delas upp i enkla, sammansatta och kombinerade leder.

  • Enkla leder är leder mellan två ben (t.ex. knäleden och höftleden)
  • Sammansatta leder är leder mellan tre eller fler skelettdelar (t.ex. armbågsleden och fotleden)
  • Kombinerade leder är leder där två skelettdelar är sammanbundna vid två eller fler anatomiskt skilda leder (t.ex. käkleden och lederna mellan underarmsbenen)

Det finns sex huvudtyper av äkta leder, vilka klassificeras baserat på dess utseende eller den rörelse de tillåter. De olika ledtyperna är glidled, gångjärnsled, vridled, sadelled, ellipsoidled och kulled.

Glidled

Glidlederna (även kallat planled) har tre frihetsgrader, där det tillåts glidande rörelser som rotation och parallellförskjutningar i två riktningar. Dess ledytor är nästan platta och rörligheten är mycket liten. Dessa leder har ofta en stram ledkapsel och är små till storleken. Glidleder finns till exempel i facettlederna mellan ryggkotorna och i leden mellan acromion och scapula.

Gångjärnsled

Gångjärnslederna har en frihetsgrad och tillåter endast rörelserna flexion och extension. De har ett ledhuvud som är format som en vals och ledpanna med en motsvarande fördjupning. Ledkapseln på gångjärnsleders fram- och baksida brukar vara tunn och slapp och det finns som regel stora plica synoviales här. Det finns dock starka och strama sidoligament (kollateralligament) som säkrar kontakten mellan ledytorna. Exempel på gångjärnsleder är artt. interphalangeae och art. humero-ulnaris.

Knäleden brukar definieras som en modifierad gångjärnsled där det även tillåts en viss rotation, och som därför inte benämns som en ren gångjärnsled.

Vridled

Vridleder är leder med en frihetsgrad där rörelseaxeln ligger i benets längdriktning och där endast rotation tillåts. Lederna mellan underarmsbenen, art. radio-ulnaris, är av denna typ.

Sadelled

I en sadelled finns två frihetsgrader som tillåter abduktion, adduktion, flexion, extension, och cirkumduktion. Båda ledytorna är sadelformade, alltså konvex-konkava och motsatt böjda så att de passar in i varandra. Tummens grundled (art. carpometacarpea pollicis) är en sadelled.

Ellipsoidled

Ellipsoidleder, även kallat äggleder, har två frihetsgrader och tillåter rörelserna flexion, extension, abduktion och adduktion. Även i dessa leder tillåts cirkumduktion, men denna är mer begränsad än den i en sadelled. Ledytorna är elliptiska och leden rör sig kring ellipsens längdaxel så att ledhuvudet rör sig som ett ägg i en äggkopp. Handleden, art. radiocarpea, är en ellipsoidled.

Kulled

En kulled har tre frihetsgrader där rörelse tillåts i flera axlar och plan: flexion och extension, abduktion och adduktion, inåt- och utåtrotation, och cirkumduktion. Det runda ledhuvudet ledar med en motsvarande ledpanna. Dess ledytor tillåter stor rörlighet kring en vridningspunkt som ligger i centrum av ledhuvudet. Axelleden och höftleden är två kulleder.

Andra typer

Den finns även vissa andra ledtyper som ändå är ganska lika lederna ovan. Vi har dels knäleden, art. genus, vilken som sagt är en modifierad gångjärnsled. Fingrarnas grundleder kallas ibland för inskränkta kulleder. Detta eftersom de vid extenderat läge har frihetsgrader som en kulled, men att den flekterade leden har gångjärnsledens rörelseinskränkningar.

Publicerad: 2015-11-28
Senast uppdaterad: 2021-12-06

Referenser och källor