Introduktion
Ländryggsbesvär är inom vissa idrotter vanligt och något som kan leda till frånvaro från aktivitet. Uppkomsten av ländryggsbesvär är multifaktoriell, där såväl biologiska, psykologiska som sociala faktorer spelar in. Hos idrottare ökar risken av ländryggsbesvär om idrottaren tidigare haft ländryggsbesvär, vid hög träningsvolym, i perioder med ökad belastning och med fler års exponering, vilket också kan påverka prestationen i idrotten.
Det finns flera olika behandlingsmetoder för ländryggsbesvär, såsom injektioner, manipulationer, massage, operation, användning av läkemedel och träning.
I en systematisk litteraturöversikt och meta-analys från 2020 undersökte Thornton et al. (1) evidensen för icke-farmakologisk behandling av ländryggsbesvär hos idrottare.
Studiens metod
Studien var som nämnt en systematisk litteraturöversikt och meta-analys, i vilken författarna inkluderade studier publicerade på engelska fram till september 2020, som undersökte någon behandling för ländryggsbesvär hos idrottare ≥ 18 år samt studier som var randomiserade kontrollerade studier.
Författarna granskade 1605 studier, varav 47 av dessa lästes i full-text. Av dessa var det 14 studier som inkluderades i analysen. Bland dessa 14 studier ingick 12 olika idrotter i 10 länder, med behandlingsinterventionerna träning (sju studier), biomekaniska anpassningar (två studier) och manuell terapi (fem studier). Totalt deltog 541 individer (363 män och 108 kvinnor), med en medelålder på 30 år.
Det vanligaste utfallsmåttet var smärta mätt med VAS-skala samt funktionsnedsättning mätt med Oswestry Disability Index. Andra utfallsmått var muskelstyrka, -uthållighet, och tvärsnittsarea, livskvalitet mätt med SF-36, smärta mätt med McGill Pain Questionnaire eller smärttröskel vid tryck, funktionsnedsättning med Roland Morris Disability Questionnaire, och andra funktionella mått.
Träning
Olika typer av träning undersöktes, och alla träningsmetoder minskade smärta och förbättrade funktion. Någon form av träning verkade vara bättre än endast vila, men riktad, dynamisk, idrottsspecifik träning verkade vara bäst. Bålstabiliserande träning verkade ej vara effektivare än andra typer av träning på lång sikt.
Biomekaniska anpassningar
De biomekaniska anpassningar som undersöktes var användande av ”ostadig sko” och justering av vinkel på cykelsadel. Författarna fann otillräcklig evidens för att stödja biomekaniska anpassningar som behandling vid ländryggsbesvär hos idrottare.
Manuell terapi
Den manuella terapi som undersöktes var massage och ryggmanipulationer. I de granskade studierna kunde fördelar identifieras på kort sikt, men de aktuella studierna var av låg kvalitet. Det finns dock få studier på ämnet, och författarna fann inte tillräcklig evidens för att stödja manuell terapi som ensam behandling av ländryggsbesvär hos idrottare.
Sammanfattning
Sammanfattat kan det konstateras att det finns få studier som undersöker behandling av ländryggsbesvär hos idrottare och det är oklart vilka behandlingsmetoder som är effektivast. De behandlingsmetoder som undersöktes var träning, biomekaniska anpassningar och manuell terapi. Träning medförde positiva effekter på smärta och funktion, men det är oklart om en viss typ av träning är bättre än annan. Vidare är evidensen bristfällig för att dra slutsatser kring effekten av biomekaniska anpassningar och manuell terapi.
Författarna menade att det lämpligaste är att följa rekommendationerna som finns för behandling av ländryggsbesvär hos den generella befolkningen, att använda ett biopsykosocialt tillvägagångssätt och att ta extra hänsyn till idrottarens speciella situation och omständigheter.
Referenser
- Thornton JS, Caneiro JP, Hartvigsen J, Ardern CL, Vinther A, Wilkie K, m.fl. Treating low back pain in athletes: a systematic review with meta-analysis. Br J Sports Med. 2020;0:1–7.