Fotledsdistorsion (stukning) är en av de vanligaste skadorna inom idrotten. Inom elitfotboll utgör fotledsdistorsion 7 procent av alla skador (1), men det är också en vanlig skada i den generella populationen (2). En stor del av de som drabbas av en fotledsstukning kommer någon gång att stuka samma fotled igen, och det är vanligt med återkommande besvär av smärta och svullnad (2). Det är betydligt vanligare att de laterala ligamenten skadas jämfört med de mediala ligamenten eller syndesmosen, och denna artikel syftar endast på lateral/yttre fotledstukning som sker vid inversionsvåld (3).
På grund av att lateral fotledsstukning är en så pass vanlig skada, och som kan medföra långvariga besvär, är det viktigt med forskning som undersöker hur skadan kan diagnosticeras, behandlas och förebyggas. Vuurberg et al. publicerade 2018 uppdaterade kliniska riktlinjer gällande just dessa tre områden (2).
Riskfaktorer
Riskfaktorer kan delas in i inre och yttre riskfaktorer samt modifierbara och icke-modifierbara riskfaktorer. Inre, modifierbara, riskfaktorer för lateral fotledsstukning är begränsad ROM i dorsalflexion, minskad proprioception samt nedsatt posturalkontroll/balans. Andra modifierbara riskfaktorer som eventuellt kan öka risken för lateral fotledsstukning är bland annat nedsatt styrka, koordination, kardiorespiratorisk uthållighet och generellt nedsatt fotledsrörlighet.
Gällande icke-modifierbara riskfaktorer har kvinnor påvisat en högre risk jämfört med män. Tidigare fotledsdistorsion anges ofta som en stark riskfaktorer. Vuurberg et al. kunde ej se något signifikant resultat gällande tidigare skada, dock sågs en tendens till att det var av betydelse.
Yttre riskfaktorer är utövad idrott, där det föreligger högre risk inom idrotter som basket, inne-volleyboll, klättring och ”field sports” (t.ex. fotboll). Inom fotboll har spel på naturgräs såväl som att vara försvarare visats öka skaderisken.
Diagnos
Vid en akut skada bör alltid fraktur uteslutas, vilket kan göras med Ottawa ankle rules.
Generellt sett klassificeras ligamentskador i tre grader: grad 1, lindrig stukning; grad 2, måttlig stukning/mikrobristningar; och grad 3, allvarlig stukning/total ruptur. I de fall ett hematom föreligger tillsammans med smärta vid palpation runt distala fibula och/eller ett positivt främre draglåda kan ruptur av de laterala ligamenten misstänkas.
Sensitiviteten och specificiteten av en klinisk undersökning är bättre om man väntar 4-5 dagar efter skada.
Vid misstanke om höggradig ligamentskada, osteokondral skada, syndesmosskada eller frakturer kan MR vara indikerat.
Det finns flera faktorer som kan påverka prognosen efter en lateral fotledsstukning. De faktorer som kan vara associerade med framtida besvär är:
- Oförmåga att utföra hopp och landningar inom 2 veckor efter en förstagångsskada.
- Nedastt dynamisk postural kontroll.
- Förändrad höfledskinematik.
- Avsaknad av mekanisk stabilitet/ökad ligamentlaxitet 8 veckor efter skada.
- Utövande av idrott på hög nivå.
- Högre kroppsvikt.
Behandling
RICE (rest, ice, compressoin, elevation)
RICE är något som initialt efter skada ofta följs. Begränsad evidens föreligger för användning av kryoterapi individuellt när det gäller förbättrad funktion samt smärta och svullnad i vila. RICE enskilt i behandling av akut lateral fotledsstukning finns ingen evidens för.
NSAID
Användning av NSAID kan användas för att minska smärta och svullnad på kort sikt. Dock kan NSAID också trycka ned kroppens naturliga läkningsprocess och på så sätt förlänga läkningstiden.
Tejpning och fotledsstöd
Tejp och användning av yttre stöd (ex. ortos) är att föredra före immobilisering och kan användas om nödvändigt i 4-6 veckor. Yttre stöd medför bättre utfall än tejp. Tejpning med kinesiotejp bidrar osannolikt med tillräcklig mekanisk stabilitet för instabila fotleder.
Träning
Träning kan inledas tidigt efter en fotledsstukning och har etablerad effekt för att minska återfallsskador, funktionell instabilitet och snabbare återhämtning efter skada. Träningen bör i huvudsak innehålla övningar för proprioception och neuromuskulär träning. Vidare är det viktigt att identifiera modifierbara riskfaktorer och behandla dessa.
Manuell behandling
Manuell behandling med ledmobilisering kan medföra en ökad rörlighet i dorsalflexion på kort sikt. Manuell terapi kombinerat med träning kan resultera i bättre utfall jämfört med endast träning.
Operation
Operation kan medföra bra resultat efter långvariga skador och akut komplett ruptur. Framför allt då konservativ behandling ej gett önskat resultat. Alla patienter är dock ej i behov av kirurgi och funktionell träning är då att föredra.
Skadeprevention
Tejpning och fotledsstöd
Användning av tejp och fotledsstöd/ortos kan minska risken för såväl återskada och förstagångsskada, framför allt hos individer som utövar idrott. Kinesiotejp kan också ha en viss skadeförebyggande effekt, vilket i så fall tros bero på effekter på postural kontroll.
Dock har inte användning av tejp eller annat stöd visat på positiva effekter gällande proprioception hos individer som fått en återskada eller hos de med funktionell instabilitet.
Träning
Jämfört med ”ordinarie” behandling har träning av koordination och balans en skadeförebyggande effekt för återkommande fotledsstukningar. Denna positiva effekt är ännu större hos specifikt idrottare. Träning verkar dock inte kunna förebygga förstagångsskada.
Träning bör även fortsätta efter rehabiliteringen, gärna lång tid efter skadan.
Skor
Evidens gällande skornas betydelse för att förebygga skador saknas och det går inte att säga om typ av skor kan förebygga skada.
Återgång till idrott
Övervakad träning med fokus på proprioception, styrka och koordination leder till snabbare återgång till idrott efter lateral fotledsstukning och rekommenderas därför.
Referenser
- Ekstrand J, Hägglund M, Waldén M. Injury incidence and injury patterns in professional football: The UEFA injury study. Br J Sports Med. 2011;45(7):533–8.
- Vuurberg G, Hoorntje A, Wink LM, Doelen BFW van der, Bekerom MP van den, Dekker R, et al. Diagnosis, treatment and prevention of ankle sprains: an evidence-based clinical guideline. Br J Sports Med. 2018;0:1–15.
- Doherty C, Delahunt E, Caulfield B, Hertel J, Ryan J, Bleakley C. The incidence and prevalence of ankle sprain injury: A systematic review and meta-analysis of prospective epidemiological studies. Sport Med. 2014;44(1):123–40.