Introduktion
Patellartendinopati är en vanlig skada inom idrott, framför allt inom idrotter involverande mycket hopp, som basket och volleyboll. Besvären kan resultera i lång frånvaro från idrott och i försämrad prestation, vilket belyser vikten av noggrann rehabilitering.
En av beståndsdelarna i rehabiliteringen av tendinopati är träning, och excentrisk träning är en metod som ofta används och som kan medföra positiva resultat (1). Det finns dock ingen övertygande evidens om att endast excentrisk träning är bättre än annan styrketräning, och excentrisk träning kan i vissa fall vara för smärtprovocerande vilket kan påverka rehabiliteringen, framför allt under en tävlingssäsong. Det har därför tagits fram alternativa metoder för träning (2).
I en randomiserad kontrollerad studie av Breda et al. (3) jämfördes två interventioner som pågick i 24 veckor: progressiv senbelastande träning och excentrisk träning.
Progressiv senbelastande träning
Den progressiva senbelastande träningen bestod av flera komponenter, där deltagarna utförde isometrisk, isotonisk, energilagrande (explosiv) och idrottsspecifik träning inom gränsen för acceptabel smärta (≤ 3/10).
Träningsprogrammet delades in i fyra faser.
- Fas 1 bestod av daglig isometrisk träning av quadriceps, med 5 reps*45 sekunder i 60° knäflexion med en intensitet på 70% av maximal volontär kontraktion.
- Fas 2 bestod av isometrisk träning enligt ovan varje dag, samt isotonisk träning varannan dag. Isotoniska träningen utfördes med 4 set*15 reps mellan 10-60° knäflexion där träningen stegrades till 4 set*6 reps med högre belastning och större rörelseomfång (90° knäflexion till nästan full knäextension).
- Fas 3 bestod av plyometrisk energilagrande träning och löpningsövningar var tredje dag. Denna inleddes med 3 set*10 reps med båda benen samtidigt och stegrades till 6 set*10reps med ett ben i taget. Isometrisk och isotonisk träning fortsatte varje respektive varannan dag.
- Fas 4 bestod av idrottsspecifik träning, med gradvis återgång till den idrottsspecifika träningen varannan/var tredje dag. Isometrisk träning fortsatte de dagar idrottsspecifik träning inte utfördes.
Progression till nästa fas tilläts då smärta vid enbens knäböj var ≤ 3/10 och övningarna i respektive fas hade utförts i minst en vecka. När alla övningar i fas 4 kunde utföras med acceptabel smärta tilläts återgång till tävling, och deltagarna rekommenderades fortsätta med fas 1- och fas 2-övningar två gånger i veckan.
Excentrisk träning
Den excentrisk träningen utfördes två gånger om dagen i initialt 12 veckor. Träningen utfördes stående på 25° nedåtlutning, där träningen i fas 1 bestod av enbens excentrisk knäböj med det påverkade benet och där den koncentriska fasen i huvudsak utfördes med det icke-påverkade benet. Deltagarna instruerades att utföra träningen med smärta ≥ 5/10 under träning, och att öka belastningen om ingen eller minimal smärta upplevdes. Fas 2 inleddes om deltagaren hade god följsamhet i fas 1 och när deltagaren hade acceptabel smärta (≤ 3/10) vid träning med extra vikt.
Fas 2 bestod av idrottsspecifika övningar, och övningarna i fas 1 fortsatte två gånger i veckan. Dessa deltagare tilläts återgå till idrott efter fyra veckor, om enbens excentrisk knäböj kunde utföras med acceptabel smärta.
Effekten av träningen utvärderads primärt med frågeformuläret VISA-P, som innehåller frågor om smärta, funktion och förmåga att utöva idrott. Sekundärt utvärderades återgång till idrott, subjektiv patienttillfredsställelse och följsamhet till träningen.
Fördel för progressiv senbelastande träning
Författarna fann att VISA-P förbättrades signifikant i båda grupperna, men med en större förbättring efter 24 veckor i gruppen som utförde progressiv senbelastande träning.
Vidare förelåg en trend till att fler av deltagarna som utförde progressiv senbelastande träning återgick till idrott jämförde med de som utförde excentrisk träning (43% vs 27%), men skillnaden mellan grupperna var inte signifikant. Det fanns ingen skillnad mellan grupperna gällande subjektiv patienttillfredsställelse eller följsamhet till träningen.
Noterbart är att det var relativt låg följsamhet och patienttillfredsställelse, vilket indikerar att det kan finnas utrymme för ytterligare förbättringar. Sannolikt skulle resultaten vara än bättre om följsamheten var ännu högre.
Sammanfattning
Sammanfattat visade denna studie att progressiv senbelastande träning är något bättre än endast excentrisk träning, där en skillnad förelåg i frågeformuläret VISA-P. Dock förelåg ingen signifikant skillnad i återgång till idrott, patienttillfredsställelse eller följsamhet.
Författarna rekommenderade således progressiv senbelastande träning, tillsammans med träning riktad mot riskfaktorer, belastningsmonitorering och utbildning, som grunden i behandling av patellartendinopati.
Referenser
- Everhart JS, Cole D, Sojka JH, Higgins JD, Magnussen RA, Schmitt LC, m.fl. Treatment Options for Patellar Tendinopathy: A Systematic Review. Arthrosc J Arthrosc Relat Surg. 2017;33(4):861–72.
- Malliaras P, Cook J, Purdam C, Rio E. Patellar Tendinopathy: Clinical Diagnosis, Load Management, and Advice for Challenging Case Presentations. J Orthop Sport Phys Ther. 2015;45(11):887–98.
- Breda SJ, Oei EHG, Zwerver J, Visser E, Waarsing E, Krestin GP, m.fl. Effectiveness of progressive tendon-loading exercise therapy in patients with patellar tendinopathy: a randomised clinical trial. Br J Sports Med. 2020;0:1–9.