Andning syftar till den process där kroppen med hjälp av lungorna tar upp syre och avger koldioxid. I den här artikeln skriver jag om ventilationen som innefattar in- och utandningen.
Människans andning drivs huvudsakligen av en tryckskillnad mellan alveolerna i lungan och atmosfären. Luften kommer flöda dit det är lägst tryck för att jämna ut skillnaden. Dock finns även muskler och andra mekaniska komponenter som bidrar till vår andning, som exempelvis lungans elastiska egenskaper.
Inandning
Då vi börjar andas in är andningsmuskulaturen avslappnad. Vid denna tidpunkt är trycket inne i alveolerna (skriver i fortsättningen lungan) lika stort som trycket i atmosfären = ingen luft kommer strömma in eller ut ur lungan. Inandningen är delvis en aktiv process som innebär att vi använder våra inandningsmuskler. Diafragman kommer kontraheras vilket vidgar bröstkorgen och lungorna.
Enligt Boyles lag kommer ett gastryck minska när volymen i rummet (lungan) ökar. Detta betyder således att trycket i lungan minskar när lungan vidgas. Trycket minskar till slut så mycket att atmosfärtrycket blir högre än i lungan – och luften vill då börja flöda in i lungan. Luften kommer flöda in i lungan ända till trycket i lungan blir lika stort som trycket i atmosfären och då är inandningen slut.
Inandningsmusklerna som används är främst diafragman, vilken står för ca 60-75 % av inandningen. Även de yttre interkostalmusklerna används vid inandningen. När dessa kontraheras höjs revbenen, vilket gör att brösthålans volym ökar ytterligare lite. Dessa muskler står för ca 25-40 % av inandningen. När vi blir andfådda ökar användningen av både diafragma och interkostalmuskler, dessutom används halsmuskler för att höja revben och öka brösthålans volym ytterligare. När inandningen är slut slappnar inandningsmusklerna av.
Det är viktigt att komma ihåg att de olika stegen i inandningen inte tydligt går ett steg i taget, utan mycket sker samtidigt för att inandningen ska ske så smidigt som möjligt.
Utandning
I vila sker utandningen passivt, det vill säga vi behöver inte använda våra muskler för att andas ut. Detta beror på lungornas och bröstkorgens elastiska krafter som vill minska volymen i lungorna och bröstkorgen. När diafragman slappnar av minskar brösthålans volym, dessutom ökar trycket i bukhålan vilket pressar diafragman uppåt och minskar brösthålans och lungornas volym ytterligare. Eftersom volymen i lungan minskar vet vi nu enligt Boyles lag att trycket kommer öka. När trycker ökar och överstiger atmosfärstrycket kommer luften flöda ut från lungorna och ut ur kroppen. Detta sker till trycket jämnar ut sig igen.
Utandningen i vila sker alltså passivt, men vid fysisk ansträngning sker den också aktivt. Detta eftersom vi måste andas både snabbare och djupare än i vila. Som tur är finns då de inre interkostalmusklerna som kontraheras och drar revbenen nedåt, vilket minskar bröstkorgens volym. Även bukmuskulaturen hjälper till i utandningen genom att en sammandragning av dessa muskler ökar trycket i bukhålan snabbare, vilket gör att diafragman snabbare pressas uppåt. Allt detta är nödvändigt för att kunna öka andningsfrekvensen tillräckligt vid aktivitet.
Andningsmuskulatur
Som du ser i texten finns det flera andningsmuskler. Här nedan ser du vilka de är och när de arbetar. Klicka på muskeln för att läsa mer.
Inandningsmuskler
Utandningsmuskler
- Inre interkostalmuskler
- Bukmuskulatur (m. rectus abdominis, m. transversus abdominis)
Senast uppdaterad: 2021-01-16