Adduktor-relaterad ljumsksmärta

Adduktor-relaterad ljumsksmärta är en av klassificeringarna av ljumsksmärta som på denna sida beskrivs mer djupgående. Just adduktor-relaterad ljumsksmärta är den vanligaste akuta, och långvariga, typen av ljumsksmärta. Här nedan är fokus på långvarig ljumsksmärta. Patienter med dessa besvär beskriver ofta smärta medialt i ljumsken, ofta tydligare vid adductor longus senfäste i os pubis. Smärtan kan även sträcka sig längs insidan av ljumsken. Ofta förekommer smärta i samband med sprinter, löpning, riktningsförändringar och vid sparkar.

Symtom och undersökning

Undersökning vid ljumsksmärta kan vara väldigt omfattande och involverar flera delar. Anamnes är viktig för att reda ut var besvären är lokaliserade, vilka besvär som finns, hur länge besvären existerat, med mera. Det är nödvändigt att differentiera på ljumsksmärta från adduktorer, iliopsoas, höftled eller lig. inguinale genom att undersöka alla dessa strukturer gällande rörlighet, palpation och styrketester.

Besvären förvärras ofta av aktiviteter som löpning, vridningar, riktingsförändringar och sparkar. Vid långvariga besvär uppkommer ofta smärtan i slutet på träningen, med smärta och stelhet dagen efter. Smärta och stelheten försvinner sedan successivt under dagen och vid uppvärmning inför träning. Vid svårare besvär kan smärta uppkomma direkt i samband med aktivitet. Smärtan är ofta lokaliserad till adductor longus fäste på os pubis.

Diagnoskriterier

Diagnoskriterier för adduktor-relaterad ljumsksmärta är båda av följande:

  • Ömhet över adduktorer vid palpation (muskelbuk, muskel-senövergång, fria senan, ursprung och/eller fäste)
  • Smärta vid isometrisk kontraktion av adduktorer (ex. 5 sek max squeeze test)

Behandling

Behandling av adduktor-relaterad ljumsksmärta (både akut och långvarig) baseras på fysisk träning med successivt stegrad träning. Rehabiliteringen och progressionen bör vara kriteriebaserad där vissa kriterier ska vara uppfyllda innan nästa rehabfas inleds. I Brukner & Khan’s Clinical Sports Medicine ges fyra rehabfaser som förslag, enligt nedan.

1. Akut/subakut fas

Den akuta/subakuta fasen karakteriseras av smärta från muskel och/eller sena. Fokus är att initiera vävnadsläkning och/eller regeneration. Primärt mål är att skydda skadade strukturer, kontrollera smärta och ev. inflammation, normalisera flexibilitet och förebygga muskulär inhibition genom isometriska kontraktioner med minimal smärta.

Kriterier för progression till nästa fas:

  • ingen eller minimal smärta vid alla övningar samt tydlig muskelaktivering vid isometriska kontraktioner, samt
  • aktiv ROM i höftabuktion är minst 50% av icke-skadad sida.

2. Fas för ”tålighetsträning”

I fasen för ”tålighetsträning” är fokus på vävnadsläkning och/eller -regeneration. Det sker en gradvis ökad belastning på adduktorer, höftflexorer och magmuskulatur. Samtidigt är det viktigt att ta hänsyn till läkningsfaser och att inte belasta vävnaderna mer än vad de tål.

Dynamiska övningar kan inledas på en låg belastning med många repetitioner (20-30 RM). Exempel är stående övningar med gummiband, styrketräningsmaskiner och enkla övningar med kroppsvikt. För träning av magmuskulatur kan övningar som planka på gymboll eller övningar i maskiner användas. Höftflexorträning kan bestå av isometriska knälyft, övningar med gummiband eller med fria vikter. Övningarna kan utföras 3-4 gånger per vecka med en vilodag mellan träningspassen.

Smärta under träning bör man lyssna på, men lite smärta är okej. Man kan följa smärthanteringsmodellen där smärta upp till 4-5/10 under träning är acceptabelt. Smärta ska återgå till normalt kort efter träning. Smärta och stelhet dagen efter är en indikation att träningen var något för belastande och kan behöva minskas.

Kriterier för återgång till löpning:

  • snabb gång är smärtfri,
  • höftadduktion mot motstånd samt squeeze test är smärtfritt, samt
  • minimal ”adductor guarding”, dvs. vid passiv höftabduktion ska adduktorerna vara relativt avslappnade och inte spännas för att ”skydda” skadan.

Kriterier för progression till nästa fas:

  • ingen eller minimal smärta vid alla fas 2-övningar samt god teknik vid utförande av dynamisk träning för adduktorer, höftflexorer och magmuskler, inga kompenserande eller avvikande rörelsemönster, samt
  • aktiv ROM i höftabduktion minst 80% av icke-skadad sida samt adduktorstyrka minst 60% av icke-skadad sida.

3. Idrottsspecifik fas

Målet i den idrottsspecifika fasen är att muskulaturen ska återfå styrka och uthållighet, aerob och anaerob kapacitet samt neuromuskulär kontroll/balans/koordination. I denna fas stegras träningen från fas 2 och man fortsätter med dynamisk träning för adduktorer, höftflexorer och magmuskler. Belastningen inleds på 20 RM men stegras successivt till 10 RM. Träningen kan sedan fokuseras på långsamma och tunga koncentriska, isometriska och excentriska övningar. Träningen kan utföras 3-4 gånger i veckan med en dags vila mellan träningspassen. Smärthanteringemodellen bör fortsätta följas.

Successiv stegring av löpning kan ske. Dels löpning på kortare distanser som involverar accelerationer och deccelerationer. Löpning kan sedan ökas till att involvera riktningsförändringar och t.ex. löpning i åtta eller i kvadrat. Smärta och funktion bör hela tiden utvärderas efter varje träningspass och dagen efter. Löpningen kan sedan stegras i volym, intensitet, frekvens och duration.

Copenhagen hip adductor exercise är en övning som bör involveras i träningen, inledande på en nivå av 3-5 repetitioner och successivt stegra upp till totalt 12-15 repetitioner och 3 set. Denna övning har visats kunna öka styrka i adduktorer samt förebygga ljumskbesvär.

Kriterier för progression till nästa fas:

  • ingen eller minimal smärta vid alla övningar samt korrekt och normalt utförande av övningar, samt
  • aktiv ROM är nära på 100% av icke-skadad sida samt adduktorstyrka är minst 80% av icke-skadad sida.

4. Fas för återgång till idrott

I den sista fasen är målet att återgå till idrott. Nu karakteriseras träningen av att vara väldigt idrottsspecifik. Träning för styrka, uthållighet, explosivitet och balans/koordination ska fortsätta. Dynamisk träning med t.ex. gummiband fortsätter och belastningen stegras. Nu kan även övningarna samt löpning genomföras i högre hastighet och anpassas efter den egna idrotten.

Kriterier för återgång till full träning/tävling

Deltagande i den specifika sporten kan inledas med ca. 30 minuter för att successivt stegras till full träning. Full träning bör ske i 1-3 veckor innan full återgång till match/tävling. Ju svårare skadan varit, desto längre tid bör man vänta.

Referenser

Brukner, P., Clarsen, B., Cook, J., Cools, A., Crossley, K., Hutchinson, M., … Khan, K. (2017). Brukner & Khan’s Clinical Sports Medicine (5:e uppl.). McGraw-Hill Education.

Harøy J, Clarsen B, Wiger EG, Øyen MG, Serner A, Thorborg K, et al. The Adductor Strengthening Programme prevents groin problems among male football players: a cluster-randomised controlled trial. Br J Sport Med. 2018;0(10):1–8.

Weir, A., Brukner, P., Delahunt, E., Ekstrand, J., Griffin, D., Khan, K. M., … Hölmich, P. (2015). Doha agreement meeting on terminology and definitions in groin pain in athletes. British Journal of Sports Medicine, 49(12), 768–774.

Publicerad: 2017-06-11
Senast uppdaterad: 2024-09-28
Generic filters
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in excerpt