Akut ländryggssmärta

Ländryggsmärta kan uppstå akut och kan ha många olika orsaker. I denna artikel syftar innehållet till icke-specifik akut ländryggsmärta där det ej finns några tecken på radikulopati, diskbråck, fraktur eller andra allvarliga tillstånd.

Viktigt att komma ihåg är att ländryggssmärtan ej nödvändigtvis är relaterad till graden av vävnadsskada, det vill säga smärtan kan vara mycket intensiv men utan någon större vävnadsskada. Smärtan är dessutom multifaktoriell och påverkas av bland annat stress, rädsla, ångest, sömnbrist och trötthet. Det är viktigt att informera patienten om att smärtan ej är farlig.

”Triage”

Vid akut ländryggssmärta är det viktigt med screening för allvarligare skador och sjukdomar, genom en så kallad ”Triage”.

1. Allvarlig och/eller systemisk patologi. Står för 1-2 % av fallen och kan involvera cancer, tumörer, inflammatoriska sjukdomar eller infektioner. I dessa fall bör patienten refereras till läkare för vidare undersökning.
2. Ländryggssmärta med specifik patologi. Står för 5-10 % av fallen och involverar till exempel fraktur, diskbråck med nervrotspåverkan, kotförskjutning och ryggmärgspåverkan. I dessa fall bör patienten refereras vidare för ev. röntgen och fortsatt undersökning.
3. Icke-specifik ländryggssmärta. Detta står för 90 % av fallen där ingen strukturell diagnos kan sättas baserat på symtom och undersökning.

Symtom

Smärta som ofta uppkommit plötsligt, till exempel i samband med ett lyft eller en vridning i ryggen. Smärtan är ofta djupt lokaliserad till ländryggsområdet, men kan även sträcka sig längre ned mot höfter, baksida lår och underben. Många patienter intar en kroppsposition för att ”skydda” ryggen och rörelser i ryggen är ofta minimala. Palpation i ländryggen gör ofta ont med associerad muskelstramhet.

Omhändertagande och behandling

En viktig del i behandlingen är att försäkra patienten om att smärtan ej är farlig och att smärtan inte är direkt kopplad till vävnadsskada. Vidare är det viktigt att informera patienten om att smärtupplevelsen påverkas av faktorer som stress, sömnbrist, trötthet, ångest och rädsla (rädsla för t.ex. smärta eller rörelse).

Initialt kan patienten uppmuntras till att inta den mest komfortabla positionen, vilken kan variera mycket och kan vara i magliggande, ryggliggande eller sidliggande. Vidare kan rörelser om ökar smärta undvikas till en början, medan rörelser som minskar eller inte påverkar smärtan bör uppmuntras.

Relativ vila kan fortsätta i upp till 48 timmar beroende på graden av smärta och om smärtan är relaterad till mekanisk belastning. Sängliggande och total vila bör dock i den mån möjligt undvikas.

I vissa fall kan metoder som tejpning, TENS eller lätt massage minska smärta och möjliggöra snabbare återhämtning av funktion genom att rörelse blir lättare.

Träningsövningar bör inledas så snart som möjligt då detta främjar läkning. Initialt kan övningar utföras kopplat till patientens så kallade riktningspreferens, det vill säga den riktning som minskar smärtan. Hos patienter där smärtan ökar i flexion kan övningar utföras i extension, och tvärtom om flexion provocerar smärtan. Även när smärtan försvunnit kan det vara av vikt att fortsätta med träning för att förebygga framtida besvär.

Referenser

Brukner P, Clarsen B, Cook J, Cools A, Crossley K, Hutchinson M, m.fl. Brukner & Khan’s Clinical Sports Medicine. 5:e uppl. McGraw-Hill Education; 2017.