Stressfraktur på tibia

Stressfrakturer på tibia är en relativt vanlig orsak till bensmärta bland idrottare inom sporter som involverar mycket hopp och löpning. Ungefär 90 procent av alla stressfrakturer på tibia drabbar den posteromediala delen och lokalisationen är ofta mellan mittendelen och den distala tredjedelen av tibia.

Skademekanism

Orsakerna till stressfrakturer på tibia kan vara många. Det kan exempelvis handla om inre riskfaktorer som leder till att underbenet belastas felaktigt, till exempel på grund av benlängdsskillnad eller felställning i fötterna. Om underbenets muskler och skelett inte är tillräckligt starka kan det bidra till att belastningen på underbenet blir för hög om träningen stegras för hastigt. Yttre faktorer som träningsunderlag, träningsmängd och bristfällig/felaktig utrustning kan ha betydelse vid uppkomsten av stressfrakturer i tibia. Den huvudsakliga orsaken är allt som oftast en för hög belastning på underbenet som till slut leder till en skada.

Symtom och undersökning

Smärtan uppkommer ofta smygande och förvärras av aktiviteter som löpning och hopp. I ett tidigt skede kommer smärtan efter en tids träning, medan det senare även kan göra ont i vila. Vid undersökning finns en lokaliserad smärta och ömhet mot tibia och ofta dess posteromediala kant. Stressfrakturer lokaliserade mer posteriort på tibia kan yttras mer som vadsmärta. Det kan även göra ont vid exempelvis rotation av foten/underbenet. Magnetkameraundersökning kan visa en stressfraktur tidigt i förloppet och rekommenderas om misstanke om stressfraktur finns.

Behandling

Den primära behandlingen är relativ vila med alternativ träning för att minska belastningen på underbenet. Det är viktigt att identifiera varför stressfrakturen uppkommit och korrigera dessa faktorer. Den vanligaste orsaken är förändringar i träning, så som hastigt ökad distans, att börja träna flera gånger om dagen efter en tids vila eller att träningsunderlaget är hårdare än tidigare.

Behandlingsplanen kan följa vissa steg. Initial vila inleds, med utförande av icke-belastande aktiviter, till smärtan minskat. En stödskena (pneumatic brace) för underbenet kan användas och bör isåfall nå upp till knät. Detta kan jämfört med utan skena bidra till snabbare återgång till aktivitet. Om smärta kvarstår bör vila från idrott ske tills skelettsmärtan försvinner (4-8 veckor). När gången är smärtfri och ingen skelettsmärta föreligger kan träningen långsamt progredieras. Alternativ träning som cykling, crosstrainer, vattenlöpning eller simning bör utföras för att behålla konditionen.

Prognos

Läkningstiden varierar beroende på stressfrakturens storlek och lokalisation. De flesta stressfrakturerna posteriort på tibia läker av sig själva, medan läkningen av stressfrakturer anteriort är mer oförutsägbara. Det är viktigt att ta hänsyn till smärtsignaler och inte återgå till aktivitet innan full smärtfrihet uppnåtts, vilket kan ta upp till 6 månader.

Referenser

Brukner, P., Clarsen, B., Cook, J., Cools, A., Crossley, K., Hutchinson, M., … Khan, K. (2017). Brukner & Khan’s Clinical Sports Medicine (5:e uppl.). McGraw-Hill Education.

Doral, M. N., & Karlsson, J. (2015). Sports Injuries: Prevention, Diagnosis, Treatment and Rehabilitation (2nd ed.). Springer Berlin Heidelberg.

Thommé, R., Swärd, L., & Karlsson, J. (2011). Nya Motions- och idrottsskador och deras rehabilitering (1:a uppl.). SISU Idrottsböcker.