Den tibiofibulära syndesmosen är en komplex ligamentstruktur mellan distala tibia och fibula som består av tre olika delar: anteriora inferiora tibiofibulära ligamentet (AITFL), posteriora inferiora tibiofibulära ligamentet (PITFL) samt ett interossöst ligament (IOL). Alla dessa delar är viktiga för stabiliteten mellan distala tibia och fibula.
Totala och isolerade skador av den tibiofibulära syndesmosen är relativt ovanligt. Mer vanligt är det att syndesmosen skadas i samband med mediala ligamentskador eller fotledsfrakturer.
Skademekanism
Syndesmosskador kallas också för höga fotledsdistorsioner/stukningar. De är vanligare i högenergi-kontaktidrotter och i idrotter där en styv sko eller pjäxa används, som ishockey och skidåkning. Många olika skademekanismer för syndesmosskada har beskrivits, däribland pronation-abduktion, pronation-eversion och utåtrotation, men det vanligaste är att skadan uppstår i samband med en kraftig dorsalflexion, pronation och utåtrotation av foten. Exempelvis för en fotbollsspelare som fastnar med foten i underlaget och samtidigt vrider kroppen inåt så att det uppstår en utåtrotation i fotled/underben. Detta leder till skada på syndesmosen och ofta även skada på mediala kollateralligamenten i fotleden.
Symtom och undersökning
I ett akut skede kan det vara svårt att skilja på en lateral ligamentskada och en syndesmosskada, då 40 procent av patienter med lateral ligamentskada även har ömhet vid palpation över syndesmosen utan att den är skadad. Patienter med syndesmosskada kan beskriva svårigheter med att belasta fullt, svullnad över fotleden, smärta vid fotavveckling samt en oförmåga att utföra enbenshopp. Ju mer proximalt på syndesmosen smärta föreligger, desto större är skadan.
Kliniska tester för syndesmosen är bland annat ”dorsiflexion with external rotation stress test”, ”fibular translation test”, ”the cotton test”, ”the external rotation test”, ”the tibia and fibula squeeze test” och ”the stabilization test”. Vidare kan smärta vid forcerad dorsalflexion indikera att syndesmosen är skadad.
Inget test kan enskilt avgöra om det är en syndesmosskada, utan flera test tillsammans och i kombination med övrig undersökning är nödvändigt. Det är även viktigt att undersöka hela underbenet upp till knät om misstanke om syndesmosskada finns. Att utföra MR eller slätröntgen kan vara nödvändigt för att bekräfta en syndesmosskada.
Behandling
Behandlingen av syndesmosskada skiljer sig mycket beroende på om fler strukturer är skadade och svårighetsgraden. I ett akut skede innefattar behandling principerna enligt POLICE. Beroende på graden av skada och vid mycket smärta kan en ”gångstövel” och/eller kryckor behövas för att avlasta fotleden och låta ligamenten läka.
Så småningom kan träning involverande proprioception, balans, koordination, rörlighet och styrka inledas och successivt progredieras. I ett senare skede inkluderas gång och löpning med långsam stegring i volym. Om en instabilitet föreligger och om ligamenten har rupturerat totalt, och i kombination med andra skador, kan operation vara nödvändig. Återgång till aktiviteter sker när ligamenten läkt samt då smärtan och funktionen tillåter.
Prognos
Hur lång tid det tar för en syndesmosskada att läka helt varierar kraftigt, generellt tar en syndesmosskada dubbelt så lång tid att läka fullt ut jämfört med en isolerad skada i laterala kollateralligamenten. Ju mer proximalt smärta föreligger, desto längre tid tar det för återgång till idrott.
Referenser
Brukner P, Clarsen B, Cook J, Cools A, Crossley K, Hutchinson M, m.fl. Brukner & Khan’s Clinical Sports Medicine. 5:e uppl. McGraw-Hill Education; 2017.
Sman AD, Hiller CE, Rae K, Linklater J, Black DA, Nicholson LL, m.fl. Diagnostic accuracy of clinical tests for ankle syndesmosis injury. Br J Sports Med. 2015;49(5):323–9.
Volpi P. Football Traumatology: New Trends. 2:a uppl. Volpi P, redaktör. Springer International Publishing; 2015.
Publicerad: 2018-01-24
Senast uppdaterad: 2023-10-28