Kemoreceptorer

Andningen regleras både automatiskt och kemiskt. I kemiska regleringen används två typer sinnesceller som känner av och registrerar förändringar i pO2 (partialtryck syrgas), pCO2 (partialtryck koldioxid) och pH: Centrala och perifera kemoreceptorer.

Centrala kemoreceptorer

De centrala kemoreceptorerna hittar vi i andningscentrumet i förlängda märgen där de bildar synapser med nervcellerna i andningscentrumet. De centrala kemoreceptorerna känner av förändringar av pCO2 i cerebrospinalvätskan. På grund av blod-hjärnbarriären, där vätejoner (H+) inte kan passera, är inte de centrala kemoreceptorerna direkt känsliga för förändringar av vätejonkoncentrationen eller pH. Dock kan koldioxid passera blod-hjärnbarriären. Eftersom det finns ett samband mellan pH och pCO2, kan man säga att de centrala kemoreceptorerna är känsliga för pCO2 i arteriellt blod.

Om de centrala kemoreceptorerna registrerar en för hög halt av CO2 kommer de signalera till andningscentrum att bland annat öka andningsfrekvensen för att vädra ut koldioxiden.

Perifera kemoreceptorer

De perifera kemoreceptorerna är lokaliserade till två olika ställen: halspulsåderns vägg (karotissinus, sinus caroticus) samt aortabågens vägg. På grund av lokaliseringen av de perifera kemoreceptorerna är de i nära kontakt med arteriellt blod. De reagerar därför på förändringar i blodets pO2 samt pH. Informationen som de perifera kemoreceptorerna samlar in skickas till andningscentrum via sensoriska nervfibrer. Känsligheten för en sänkt O2-nivå är större om CO2-nivån redan är förhöjd, jämfört med om CO2-nivån är normal.

Om de perifera kemoreceptorerna känner av ett lågt pO2 eller pH kommer andningsfrekvensen att öka för att mer syre ska nå lungorna. Dessutom ökar hjärtminutvolymen samt blodtrycket för att blodet och syret ska nå kroppens vävnader.