Medialt tibiasyndrom (Benhinneinflammation)

Symtom

Patienter med medialt tibiasyndrom upplever en diffus smärta på den posteromediala ytan av tibia,. mest uttalat de distala 5-15 cm. Smärtan minskar generellt sätt vid uppvärmning och vid stretching. Det går ofta att slutföra träningen men smärtan ökar gradvis efter träning och är värre morgonen efter. Så småningom kommer smärtan tidigare och den skadade kan inte idrotta eller motionera alls.

Källan för smärta är inte helt klar, men m. soleus och m. flexor digitorum longus anses vara inblandade. En mer lokal smärta bör rikta fokus mot stressfraktur-relaterad smärta.

Riskfaktorer

Det finns ett antal faktorer som kan bidra till ökad belastning på posteromediala tibia. Dessa innefattar överpronation, plattfot, träningsfel, skotyp, träningsunderlag, muskeldysfunktion, muskeltrötthet och nedsatt flexibilitet. Andra möjliga riskfaktorer är kvinnligt kön, högre BMI, ökad inåt-/utåtrotation i höft och tidigare stressfraktur.

Mediala soleus är den starkaste plantarflexoren samt inversions-muskeln och verkar excentriskt för att motverka en pronation. En överpronation som beror på plattfot eller överansträngning kombinerat med repetitiv belastning kan leda till långvarig ”dragning” i muskelns infästning till periostet på tibia vilket kan bidra till smärta och medialt tibiasyndrom.

Ofta uppkommer medialt tibiasyndrom efter byte av träningsunderlag eller vid för snabb upptrappning av träningsmängd. Exempelvis om den skadade inte löptränat under en tid och direkt börjar springa längre sträckor på asfalt. Det kan uppstå hos fotbollsspelare som under vinter/tidig vår tränar på en hård konstgräsplan som inte är uppvärmd.

Behandling

Det viktigaste delen i behandlingen är att identifiera och korrigera yttre och intre riskfaktorer, minska smärta och behandla den underliggande patologin.

Inledningsvis är det av största vikt att minska symtom genom relativ vila och ev. använda kyla och smärtlindring. Det är viktigt att minska träningsmängden under minst några månader, byta underlag eller ersätta t.ex. löpträning med cykling. Det kan även vara nödvändigt att justera skor samt använda inlägg för att öka stötabsorptionen och ge stöd till hålfoten.

Rehabiliteringen innefattande träning för att stärka omkringliggande muskulatur och vävnader är av största vikt följt av långsam ökning av belastning. Mjukdelsbehandling av vadmuskulatur i form av massage, tvära friktioner och/eller ischemisk kompression kan vara av nytta. Denna kan appliceras på vadmuskulaturen och dess infästning till tibia, vilket dock kan vara mycket smärtsamt. Töjning av stram vadmuskulatur kan också vara av nytta.

Inflammationshämmande medel används ofta, men huruvida det har effekt är oklart då det inte alltid förekommer en inflammation.

Referenser

Brukner, P., Clarsen, B., Cook, J., Cools, A., Crossley, K., Hutchinson, M., … Khan, K. (2017). Brukner & Khan’s Clinical Sports Medicine (5:e uppl.). McGraw-Hill Education.

Thommé, R., Swärd, L., & Karlsson, J. (2011). Nya Motions- och idrottsskador och deras rehabilitering (1:a uppl.). SISU Idrottsböcker.